Det var 4,5 år sedan jag gjorde min första termin som fritidspedagog. Jag kastades rakt in i en verklighet jag inte hade förväntat mig när jag satt på Linnéuniversitetet i Kalmars studentkafé med en kopp te och en chokladboll och skrev på slutklämmen på mitt examensarbete. Ni vet det där barnet som kräver lite extra av din tid och energi och som samtidigt alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i ditt hjärta pga allt ni har genomgått tillsammans, han fick jag träffa då. Han utmanade allt jag trodde jag kunde om konfliktlösning. Jag minns hur jag vid ett tillfälle fick en stol kastad mot mig när jag, när han var i affekt, började moralisera över rätt och fel. Jag minns hur jag behövde gå därifrån och kände våta droppar falla längs min kind. Jag visste inte vad jag var för något, om jag var arg eller besviken. Inte ens på vem.

Det behövs inte lång tid i yrket förrän vi inser: Det finns ingen färdig mall att följa eller ett förhållningssätt för alla situationer. Att sätta barnen i främsta rum är en självklar ståndpunkt. En sammansättning av ord som aldrig ifrågasätts (men bör kanske göras?). Att sätta barnen i främsta rum kräver vår ständiga närvaro och delaktighet, men inte bara.

När det händer att barnen blir osams behöver vi däremot alltid utgå ifrån att barn är logiska. På samma sätt som att särskilda situationer kräver logiska konsekvenser, behöver vi utgå ifrån att barnen har agerat logiskt i varje situation. Vi kanske inte förstår logiken, det kanske inte är logiskt för oss. Det är däremot vårt ansvar att identifiera orsaken till ett beteende och agera utifrån förståelsen.

Om ett barn har svårt för att sätta sig in i hur ett annat barn tänker, är inte det något vi behöver hjälpa barnet att utveckla då? Att utveckla sociala förmågor är ett komplext arbete. Det kräver, likt jämställdhetsarbete, att vi utgår ifrån oss själva, hur vi agerar, vad vi ger uttryck för i våra handlingar och framförallt hur vi uttrycker oss. Språket vi använder är viktigt. Hur vi formulerar oss är viktig om vi utgår ifrån att barn är logiska.

När jag ser tillbaka på den här eleven slår jag fast att det fanns alltid en anledning till hans beteende. Hur jag som pedagog agerade i vissa situationer påverkade utfallet i varje unik situation som uppstod. Inte visste jag då att jag då genomgick den mest lärorika termin jag någonsin fått gå igenom. Inte heller visste jag att denna elev var min lärare och vägvisare, bara genom sitt sätt att vara.