Ute skiner solen. Vinden fladdrar den regnbågsfärgade flaggan som med sin budskap signalerar att framtiden är rik på färger. Den är rik på mångfald och värme. Folk som har letat sig ut på Göteborgs gator ikväll är lyckliga och stämningen smittar av sig till alla som letat sig ut. Här får du vara som du är. Oavsett vem du är och var du kommer ifrån är detta din fristad. Just här, just nu, är du fri.

Jag tittar och funderar. Borde inte detta vara den fristad som det skrivs om att skolan, och fritids också skulle kunna vara?

Tänk den friheten att få komma till fritids där pedagogerna ser dig. Inte dina prestationer, inte ditt yttre utan det som är du. Barnperspektivet. Hur vill du bli bemött på ditt fritidshem?

Vi är barnens förebilder. Allt vi säger, allt vi gör och allt vi utstrålar tolkas, känns in och omsätts av barnen. Vi bär på föreställningar, invanda mönster som ständigt måste kritiskt granskas. Här behöver vi varandra. Om vi inte har ett öppet klimat oss emellan som pedagoger, hur kan vi då kräva det av barnen?

Jämställdhet uppnås inte en gång för alla, vare sig på skolan, fritidshemmet eller i samhället. Det måste ständigt diskuteras och omvandlas i den vardagliga praktiken. En fritidsgrupp är komplex och levande och ändrar sig så fort en ny vuxen eller ett nytt barn tillkommer eller försvinner. Därför behövs det positiva förebilder, inte bara bland de vuxna utan också hos barnen. Det behöver skapas en medvetenhet.

Jag längtar efter den dag jag kliver in i denna fristad, tittar mig runt och känner samma värme jag kände idag. Den dagen behöver inte vara långt borta.