Världens viktigaste yrke

På kvällen låter tystnaden tankarna arbeta. Jag tar på mig en varm tröja och tar mitt rykande heta te ut i trädgården bara för att få känna den sista delen av sommaren bita i mina kinder. Det har blivit kallt nu men jag står kvar för att se stjärnorna, och tänker…

Jag tänker på hur värdefull vår insats är och hur mycket kärlek och energi vi lägger på barns barndom. Vi skapar inspirerande lekarenor där barnen lockas in i sin egen fantasivärld för att aldrig vilja komma ut. Vi ger dem verktyg att pröva och använda i tuffa situationer. Vi ger förutsättningar för deras kreativitet att nå nya höjder. Vi ger i mötet med barnen dem förtroendet att lita på sin förmåga. Alla barn kan och är det så att de någon gång skulle tvivla på det så ger vi dem våra ord som lugnt och självsäkert berättar att ”just du är unik och jag finns här varje gång du tvivlar på dig själv”.

Vi delar varje glädjefylld stund de ger oss och varje ledsam stund de råkar ut för. När de är arga och besvikna tänker vi ett steg längre att det finns en anledning som vi behöver förstå. Då kan vi också möta dem där de är.

För varje kram och varje teckning de vill ge är ett behov hos dem vi tillfredsställer. De känner vårat hjärta rusa och ser hur du tacksamt tar emot det de lagt sin tid för att ge till just dig. Varje gång de skriker ditt namn och springer mot dig är ett tecken på att vi är behövda för dem.

Ingen kan ge som ett barn kan. Och vi finns där och lyssnar och ger dem vad vi tror de behöver. Vi är en stor och betydelsefull del av deras barndom.

Jag går in och stänger ute den kalla sensommarluften. Jag är glad och stolt över att jag är fritidspedagog. Det är med den känslan jag lägger mig ner i  sängen och låter natten ta mig.

img_1805

Det finns alltid en anledning till barns beteende

Det var 4,5 år sedan jag gjorde min första termin som fritidspedagog. Jag kastades rakt in i en verklighet jag inte hade förväntat mig när jag satt på Linnéuniversitetet i Kalmars studentkafé med en kopp te och en chokladboll och skrev på slutklämmen på mitt examensarbete. Ni vet det där barnet som kräver lite extra av din tid och energi och som samtidigt alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i ditt hjärta pga allt ni har genomgått tillsammans, han fick jag träffa då. Han utmanade allt jag trodde jag kunde om konfliktlösning. Jag minns hur jag vid ett tillfälle fick en stol kastad mot mig när jag, när han var i affekt, började moralisera över rätt och fel. Jag minns hur jag behövde gå därifrån och kände våta droppar falla längs min kind. Jag visste inte vad jag var för något, om jag var arg eller besviken. Inte ens på vem.

Det behövs inte lång tid i yrket förrän vi inser: Det finns ingen färdig mall att följa eller ett förhållningssätt för alla situationer. Att sätta barnen i främsta rum är en självklar ståndpunkt. En sammansättning av ord som aldrig ifrågasätts (men bör kanske göras?). Att sätta barnen i främsta rum kräver vår ständiga närvaro och delaktighet, men inte bara.

När det händer att barnen blir osams behöver vi däremot alltid utgå ifrån att barn är logiska. På samma sätt som att särskilda situationer kräver logiska konsekvenser, behöver vi utgå ifrån att barnen har agerat logiskt i varje situation. Vi kanske inte förstår logiken, det kanske inte är logiskt för oss. Det är däremot vårt ansvar att identifiera orsaken till ett beteende och agera utifrån förståelsen.

Om ett barn har svårt för att sätta sig in i hur ett annat barn tänker, är inte det något vi behöver hjälpa barnet att utveckla då? Att utveckla sociala förmågor är ett komplext arbete. Det kräver, likt jämställdhetsarbete, att vi utgår ifrån oss själva, hur vi agerar, vad vi ger uttryck för i våra handlingar och framförallt hur vi uttrycker oss. Språket vi använder är viktigt. Hur vi formulerar oss är viktig om vi utgår ifrån att barn är logiska.

När jag ser tillbaka på den här eleven slår jag fast att det fanns alltid en anledning till hans beteende. Hur jag som pedagog agerade i vissa situationer påverkade utfallet i varje unik situation som uppstod. Inte visste jag då att jag då genomgick den mest lärorika termin jag någonsin fått gå igenom. Inte heller visste jag att denna elev var min lärare och vägvisare, bara genom sitt sätt att vara.

Fritidshemmet som fristad

Ute skiner solen. Vinden fladdrar den regnbågsfärgade flaggan som med sin budskap signalerar att framtiden är rik på färger. Den är rik på mångfald och värme. Folk som har letat sig ut på Göteborgs gator ikväll är lyckliga och stämningen smittar av sig till alla som letat sig ut. Här får du vara som du är. Oavsett vem du är och var du kommer ifrån är detta din fristad. Just här, just nu, är du fri.

Jag tittar och funderar. Borde inte detta vara den fristad som det skrivs om att skolan, och fritids också skulle kunna vara?

Tänk den friheten att få komma till fritids där pedagogerna ser dig. Inte dina prestationer, inte ditt yttre utan det som är du. Barnperspektivet. Hur vill du bli bemött på ditt fritidshem?

Vi är barnens förebilder. Allt vi säger, allt vi gör och allt vi utstrålar tolkas, känns in och omsätts av barnen. Vi bär på föreställningar, invanda mönster som ständigt måste kritiskt granskas. Här behöver vi varandra. Om vi inte har ett öppet klimat oss emellan som pedagoger, hur kan vi då kräva det av barnen?

Jämställdhet uppnås inte en gång för alla, vare sig på skolan, fritidshemmet eller i samhället. Det måste ständigt diskuteras och omvandlas i den vardagliga praktiken. En fritidsgrupp är komplex och levande och ändrar sig så fort en ny vuxen eller ett nytt barn tillkommer eller försvinner. Därför behövs det positiva förebilder, inte bara bland de vuxna utan också hos barnen. Det behöver skapas en medvetenhet.

Jag längtar efter den dag jag kliver in i denna fristad, tittar mig runt och känner samma värme jag kände idag. Den dagen behöver inte vara långt borta.

regnbågsflagga