Ut kom en kollega som hade med sig en hel bricka med kaffe från personalrummet som hen hade tänkt att vi alla i personalen skulle dela på vid bänken, varifrån vi hade utsikt över hela skolgården. Det var första dagen efter semestern. Alla 7 avdelningar var ute på skolgården och idag skulle en flicka från Ryssland börja på vår avdelning. Jag var en av de få som avböjde denna generösa handling. Uttalat var anledningen att jag är en gedigen tedrickare och att jag inte för min värld tänkt utsätta mig för ett beroende som komma att tvinga in mig i det varma, trånga personalrummet under den nästkommande terminen. Det fanns givetvis en smått ironisk underton i orden. Den egentliga anledningen var att jag ville vara där barnen är. På ett personligt plan dricker jag gärna mitt te med mina kollegor, men jag gör det helst på en parkbänk en bit ifrån skolan där jag hör vinden spela i löven och lugnet prägla samtalet. På ett professionellt plan tror jag att det gynnar min och barnens relation ifall jag spenderar min tid i barngrupp, tillsammans med barnen.

Flickan, tillsammans med sin mamma, kom traskandes på skolgården mot gruppen av personal som samlats vid bänken och jag går snabbt dem tillmötes och hälsar dem välkomna. Flickan är 5 år och ska börja i Kindergarten när skolan börjar, men är i behov av en fritidshemsplats två veckor tidigare. Flickan är blyg vilket såklart är fullt förståeligt, med barn springandes överallt och en grupp vuxna som skrattandes och skojandes står i en klunga några meter bakom. Jag visar dem runt och mamman översätter det jag säger på ryska till flickan.

Några dagar senare är vi tillsammans ute på gården. Utan att ha ett talat språk att kommunicera på behövde jag som pedagog finna nya vägar att skapa en relation. Vi pedagoger tänker på hur vi talar till barn och bygger vår relation utifrån det. Här fanns inte den möjligheten.

Jag kastar en rockring till henne och hon tar emot den med ett stort leende. Hon härmar mig och kastar den med samma hastighet tillbaka mot mig. Jag låtsas som att den är svår att fånga och hon skrattar hjärtligt och innerligt åt vår nyfunna lek. Till slut försöker jag att lämpa över denna lek till ett annat barn och jag tror att anledningen är för att ge henne möjligheten att finna en ny lekkamrat. Jag är inte säker. De båda barnen kastar mot varandra men hon tröttnar snabbt, tittar på mig och springer med ledsen blick därifrån och gömmer sig bakom en stor stenkulle. Hon är inte ledsen på det andra barnet. Kanske inte ens ledsen egentligen. Hon är besviken. Besviken på mig.

I den stunden är jag inte varse om vikten av trygghet och tillit till oss vuxna. Att en relation inte enbart skapas av uttalade ord utan också i handling. Hur vi beter oss, vad vi förmedlar i kroppsspråk är minst lika viktigt. Vad vi förmedlar i våra handlingar påverkar också sättet barn ser på oss pedagoger. Vad innebär det att var en god förebild, en trygg vuxen?

Det var uppförsbacke ifrån den stunden. Hennes reaktion var logisk. Mitt agerande var det inte.

Vid bänken stod mina kollegor, ovetande om situationen som just uppstått. Och där stod jag, tittandes på rockringen som låg där på asfalten. En känsla av obehag satte sig som en klump i halsen. Jag stegade bort mot stenkullen. Jag ville starta om. Börja om. Men det gick inte.