Att vara där för barnen är för en pedagog en självklarhet. Under arbetsveckans alla dagar är barnen vårat främsta fokus. Men vad innebär det rent praktiskt de gånger barnen leker på eget initiativ?

På fritids är leken en så väsentlig och viktig väg till lärande, men också för välbefinnandet och bearbetandet av händelser. Leken som sådan är aldrig fri. Det finns alltid regler, uttryckta eller osagda och barnen själva författare till dem. Det som blir pedagogens roll är att själv vara medveten vad det är för typ av lek för att sedan avgöra ifall det finns ett syfte med att vara aktivt eller passivt deltagande, aktivt eller passivt observerande. Här krävs det en enorm medvetenhet för att göra alla barns lek till en lärande och/eller en helande aktivitet. Här behöver vi våra kunniga kollegor för att diskutera och överväga hur vi som pedagoger ska agera.

Det finns alltid en anledning till varför barn agerar som de gör och varför de leker de dom leker. Detta får vi aldrig glömma. Och vi behöver se dem i leken, vi behöver lämna dem i fred i leken, vi behöver vara med i leken. Det blir konflikter men vi pedagoger får inte känna rädsla inför det faktum att det kommer att ske. Vi får inte hindra barnen från att leka genom moraliska tankar vi inte kan motivera i en pedagogisk praktik. Vår uppgift är inte främst att förhindra att konflikter sker. Vi är där främst för att ge dem verktyg att hantera konflikter själva när dem uppstår. I samspel med andra barn får barnen själva lära sig att bestämma, kompromissa och ge med sig. Ibland krävs det blod svett och tårar. Men där finns alltid en pedagog som vägledare när det behövs.

Vi är där för barnen. Även de fåtal gånger vi pedagoger står tillsammans och pratar. Det finns en anledning. Barnen är anledningen.

Vi är där för barnen. Därför kan jag inte ta den diskussionen med dig som förälder just nu. Jag är otroligt upptagen just nu. Varför?

Barnen är anledningen. Det är för dem jag är här.